Stillahavspengar | Ekonomi | Sydöstra Asien
Diversifiering av investeringspartner har varit nyckeln till den strategi som följts av president Joko Widodos administration.
Under Jokowi-presidentskapet har Indonesien inte varit blyg för att använda utländskt kapital för att finansiera ekonomisk utveckling. I själva verket har det varit ett mycket medvetet politiskt val. Regeringen vill ha investeringar, även från utlandet, och har inte varit rädd för att gå med underskott för att få det. Under 2019, Indonesiens löpande konto hade ett underskott på 30 miljarder dollar till stor del på grund av finansiella utflöden som betalades ut till utländska investerare och fordringsägare.
Sedan 2016 har Indonesien i genomsnitt 16 miljarder dollar i utländska direktinvesteringar netto varje år och 13 miljarder dollar i mer likvida tillgångar som aktier och obligationer. Det är mycket pengar som kommer in i landet för att finansiera infrastrukturprojekt och utveckling. Men det betyder också att utländska borgenärer har upprättat fordringar på indonesiska tillgångar. Detta har varit ett långvarigt bekymmer för vissa, som undrar om utländska fordringsägare hugger på Indonesiens ekonomiska suveränitet eller skapar möjligheter att utöva geopolitisk hävstång.
När vi tänker på ekonomisk utveckling och utländskt kapital antar vi ofta att det är den utländska investeraren som har all inflytande. Det är deras pengar, så de kan diktera villkor. Men mottagarlandet är knappast en passiv deltagare. Ett bättre sätt att tänka på det är att investering – vilken investering som helst – innebär risk. Den viktiga frågan är inte om det finns risker, utan om de länder som tar på sig skulder använder dem för att maximera produktionsmöjligheterna samtidigt som de risker som är involverade minimeras. jag har en nytt papper i Pacific Review där jag tittar på hur denna dynamik har utspelat sig i Indonesien.
Det kanske viktigaste att tänka på är källorna och typerna av utländskt kapital. Om ett land förlitar sig överväldigande på en enda typ av utländskt kapital (som direktinvesteringar) från en enda källa (som Kina) utsätter det uppenbarligen landet för en avsevärd risk om något skulle gå fel. Detta är mer eller mindre vad som har hänt i Laos, som samlat på sig stora skulder genom direktinvesteringar och utlåning främst från Kina. I så fall kan borgenären ha ett betydande inflytande och det begränsar gäldenärslandets möjligheter.
Men utländska investeringar är inte en monolit, och olika länder engagerar sig i det på olika sätt. Kina är en stor investeringskälla för Indonesien, men det är bland annat Europa, Japan, Sydkorea och USA. Dessa utländska investerare är involverade i en rad olika sektorer från energi till gruvdrift till biltillverkning, och inåtriktade investeringar kommer i många olika former, inklusive obligationer, aktier och direkta aktieinvesteringar eller utländska direktinvesteringar. Utländska investeringar innebär risk, men när investeringen kommer från många olika ställen sprider den risken och minskar möjligheten för en enskild borgenär att få ett stort inflytande.
En annan sak som dämpar risken är när ett land fördjupar sina inhemska kapitalmarknader. Indonesien har haft en börs sedan 1970-talet, men det var inte en plats där många företag försökte skaffa mycket kapital förrän nyligen. År 2005 Indonesiens börs hade 336 börsnoterade företag med ett sammanlagt marknadsvärde på 81 miljarder dollar. I slutet av 2022 hade börsen vuxit till 825 börsnoterade bolag med ett börsvärde på 609 miljarder dollar.
Om ett indonesiskt företag vill skaffa kapital för expansion har det nu flera val. Det kan notera på den inhemska aktiemarknaden, utfärda obligationer eller göra en affär med en utländsk investerare för direkt aktieandel. Det kan också listas på utländska börser. För bara några år sedan var valmöjligheterna mer begränsade, eftersom de inhemska kapitalmarknaderna var mindre utvecklade. Djupare inhemska kapitalmarknader hjälper till att minska systemrisken för utländska investeringar, eftersom utländskt kapital inte samlas i en enda typ av tillgång. Det är utspritt.
Betyder detta att Indonesien kan ackumulera skulder till utländska fordringsägare för alltid och att allt kommer att bli bra? Självklart inte. Men att utländska investeringar skapar risk är knappast något nytt, och detaljerna spelar roll. Med utländska investeringar som kommer från många håll och spridda över många sektorer och tillgångsklasser, minskar det risken att ett projekt (som t.ex. en mycket dyr höghastighetståg som finansieras i första hand av ett enda främmande land) kommer att utgöra ett systemhot till den indonesiska ekonomin.