Istället väntade den på sin möjlighet och tog ledningen genom Beth Mead, turneringens främste målskytt, en liten halvtimme. Det kan, för ett annat lag, ha varit signalen att luta sig tillbaka, att böja sina axlar och bita ihop tänderna. Men det är inte Wiegmans sätt, och så är det inte Englands heller.
I halvtid deklarerade stadionens utropare att ”som det ser ut går England till finalen.” Det kändes bara lite hybristiskt, den sortens uttalande som kan komma att ses som en källa till ånger, om än inte så länge. Inom fyra minuter efter inledningen av andra halvlek hade Lucy Bronze fördubblat ledningen och hennes nick drev smärtsamt långsamt förbi Lindahls dyk.
Det målet skulle i efterhand ha räckt, men då var det inte tillräckligt, inte tillräckligt för att vara säker. Endast med Russos improvisationsmässiga, instinktiva briljans kunde publiken — kunde spelarna — slappna av. Några minuter senare sprang Fran Kirby, Englands kreativa hjärtslag, igenom på mål. Även hon var med i en av de största matcherna i sin karriär. Även hon visste att detta var allvarligt.
Men hon valde ändå det överseende alternativet, lyfte upp ett känsligt, bågformigt chip strax bortom Lindahls grepp, och böjde av sig handskarna i nätet bakom sig. Det var sånt som en spelare försöker när de har roligt, trots den situation de befinner sig i.