Mikrofinans hävdar att de har en ”dubbel slutresultat”. Utlåning till fattiga befolkningar i utvecklingsländer måste vara lönsamt för att vara hållbart, samtidigt som social påverkan när det gäller att uppnå ”finansiell inkludering” också efterfrågas av de som investerar i branschen.
Sanningen, för mikrofinansiering som för alla andra branscher, är att det bara finns en slutsats: den finansiella. En ”dubbel slutsats” är en missvisande metafor.
Det finns en växande mängd akademisk forskning om mikrofinans i Kambodja, vilket gör den slutsatsen svår att komma ifrån. Det senaste tillskottet, finansierat av National University of Singapore och publicerat i juni, utfördes av W. Nathan Green, Theavy Chhom, Reach Mony och Jennifer Estes. Deras nyckelargument är att finansiella resultatindikatorer som används av mikrofinansindustrin i Kambodja, särskilt portföljkvalitet, ”döljer och förvärrar” sätten som låntagare jonglerar med skulder mellan formella och informella långivare.
Forskarna genomförde 56 intervjuer med mikrofinansledare, statliga tillsynsmyndigheter, marknadskonsulter och internationella investerare i Phnom Penh, samt intervjuer med 16 bank- och mikrofinanskontorpersonal, 18 informella långivare och 11 lokala myndigheter i Battambang-provinsen. Intervjuerna ägde rum 2021 och 2022.
Baserat på idén om en dubbel bottenlinje använder internationella mikrofinansinvesterare ofta portföljkvalitet som en proxy för social påverkan. Den verkliga slutsatsen är att höga nivåer av nödlidande lån (NPL) ökar den framtida kostnaden för kambodjanska banker och mikrofinansieringsinstitutioner för att säkra sin finansiering. Om deras NPLs överstiger nivåerna som anges i lånevillkoren kan lånen dras tillbaka.
Så, som i alla andra typer av utlåning, måste NPL hållas nere på alla möjliga sätt. Det specifika problemet i Kambodja är att landet har världens största andel mikrofinansieringslåntagare i förhållande till sin befolkning, med genomsnittliga lånestorlekar långt över årsinkomsten per capita. Det fanns 3,06 miljoner aktiva mikrolån i Kambodja 2022, i ett land med bara 3,6 miljoner hushåll. Merparten av lånen är säkerställda med landbaserade säkerheter.
Ett av mikrofinans ledande påståenden är att det kan rädda människor från informell upplåning. Det händer inte i Kambodja, där en av tre vuxna lånar från både formella och informella källor. Forskningen fann att 32 procent av de intervjuade hushållen med ett formellt lån använde informella långivare för att kunna betala tillbaka formella lån.
Vissa lånar från dagliga långivare och pantbanker som tar ut räntor på mellan 20 procent och 30 procent per månad. ”Så länge återbetalningssatserna anses vara en indikator på framgång, kommer riskerna förknippade med att jonglera med skulder sannolikt att öka”, finner forskningen.
Kambodjas höga återbetalningsnivåer, visar forskningen, beror på ”tvångspress, social skam och olika former av könsutnyttjande.” Kostnaderna för ett bra återbetalningsresultat inkluderar ofta undernäring, påtvingad migration, barnarbete, skuldslaveri och markfördrivning, visar forskningen. En familj berättade om deras åldrande mamma som sålde mark innan hon dog för att slippa ha skulder hängande över sig i livet efter detta, som hon trodde skulle få henne att återfödas till en lägre status.
Under hela 2010-talet var mellan 25 procent och 50 procent av alla kambodjanska mikrofinansieringslåntagare tvungna att betala månatliga lån som översteg deras inkomster. Långivare misslyckas till stor del med att mäta effekten av sin verksamhet. Åtta av de tio kambodjanska bankerna och mikrofinansinstituten som tillfrågades sa till forskarna att de inte hade något internt övervakningssystem för att bedöma effekten. Cambodia Microfinance Association har inte heller genomfört någon systematisk konsekvensstudie.
Ekonomer analyserar ofta mikrofinans isolerat från dess nationella sammanhang. Kambodjanska institutioner är av en rad historiska skäl generellt sett svagare än i många utvecklingsländer. Riktlinjer för att begränsa överdriven utlåning är därför ineffektiva. ”Vissa långivare bryter mot branschens egna riktlinjer för uppförandekod för utlåning,” sa Green till The Diplomat. Men information om vilka långivare som bryter mot branschens uppförandekod för utlåning offentliggörs inte.
Kapaciteten hos Kambodjas nationalbank att reglera uppförandekoden är ”ganska begränsad” eftersom det inte finns någon juridisk mekanism för att upprätthålla efterlevnad, sa Green. ”Jag tror att att göra konsumentskyddsriktlinjer som antagits av branschen juridiskt obligatoriska skulle vara ett sätt att förbättra regleringskapaciteten,” tillade han.
Grannländerna har bättre institutionell kapacitet för att leverera ansvarsfull mikrofinansiering, sa Green. Han pekade på Thailands statliga Bank of Agriculture and Agricultural Cooperatives (BAAC), som tillhandahåller majoriteten av lånen till bönder i landet. BAAC är icke-vinstdrivande och tar därför ut lägre räntor, samtidigt som de tillhandahåller andra sociala tjänster till bönder genom sitt filialnät. I Vietnam spelar staten också en större roll när det gäller att tillhandahålla mikrofinansieringstjänster än i Kambodja, sa Green.
Sammantaget är prestationsdrivna utlåningsmetoder ett problem som sträcker sig långt utanför Kambodja. Mikrofinansindustrin ”påstår att den framgångsrikt hjälper till att lindra fattigdom, även när den ackumulerar vinster genom att tillägna sig rikedomar från fattiga och låginkomsthushåll över hela den globala södern”, avslutar forskningen.