Stillahavspengar | Ekonomi | Sydöstra Asien
I vilken utsträckning regionens regeringar är villiga att samarbeta med kinesiska företag, och de risker de uppfattar med att göra det, varierar kraftigt.
Eftersom telekommunikation spelar en avgörande roll för insamling och överföring av information är geopolitik och nationell säkerhet ofta oskiljaktiga från mer vardagliga kommersiella intressen när länder bygger nationella datanätverk. Detta har blivit allt mer akut eftersom det bara finns ett fåtal företag i världen som kan tillhandahålla nästa generations nätverksinfrastruktur, och Kinas Huawei är ett av dem. Med spänningar mellan USA och Kina på uppgång, blir telekommunikation ett allt mer ansträngt område av internationell konkurrens och detta har börjat filtrera ner i Sydostasien. Europeiska unionen och USA varnade nyligen Malaysia om de nationella säkerhetsriskerna med att använda Huawei för att bygga sitt 5G-nätverk, till exempel.
Föga överraskande har länder i regionen antagit en rad olika tillvägagångssätt och olika nivåer av engagemang när det kommer till kinesiskt engagemang i deras nationella telekomsektorer. År 2020 beslutade Singapores ledande mobiloperatörer att inte använda Huawei för att utveckla nationella 5G-nät, med kontrakt som istället går till Ericsson och Nokia. Det är inte klart att detta påverkades av geopolitik – det kunde lätt ha varit ett kommersiellt beslut, eftersom Singtel har en lång affärsrelation med de europeiska företagen. I Vietnam, å andra sidan, där alla tre stora telekomoperatörer är statsägda, verkar besluten mer motiverade av nationella säkerhetsproblem eftersom det uppenbarligen är stark motvilja att använda Huawei-utrustning eller tillåta en betydande roll för Kina i den nationella telekominfrastrukturen.
I Indonesien är telekomoperatörer en blandning av privata, utländska och delvis statligt ägda företag som är mer lyhörda för marknadsdynamiken. Sektorn har visat stor öppenhet gentemot Huawei, eftersom deras utrustning vanligtvis är kostnadskonkurrenskraftig och kommer med uppfostran för indonesiska arbetare och dessa incitament uppväger i allmänhet alla nationella säkerhetsproblem. Noterbart är dock att kinesiska enheter inte har betydande ägarandelar i någon av Indonesiens största telekomoperatörer (Telkomsel, XL Axiata eller Indosat Ooredoo Hutchison) och inte heller har de betydande ekonomiska anspråk som kan användas som geopolitisk hävstång.
En liknande situation råder i Filippinerna där telekomsektorn domineras av två privata företag: Globe Telecom och PLDT. Globe är majoritetsägt av Ayala Group (ett filippinskt konglomerat) och Singapores Singtel. PLDT har en mer diversifierad aktieägarstruktur men som i Indonesien framstår inte kinesiska enheter som betydande ägare.
Kinesiska leverantörer som Huawei har dock ett stort fotavtryck inom sektorn. Handelsstatistik från 2020 visar att en betydande mängd nätverkshårdvara som routrar, switchar och databehandlingsutrustning importeras från Kina. År 2019, a Globen verkställande uppgav att cirka 80 procent av dess utrustning kom från Huawei och att ökande geopolitiska spänningar tvingade företaget att leta efter alternativa leverantörer.
Malaysia har utvecklat en ny plan för att hantera 5G nationella säkerhetssårbarheter. Regeringen bildade ett statligt ägt företag vid namn Digital Nasional Berhad (DNB) som kommer att övervaka byggandet av ett nationellt 5G-nätverk. DNB kommer då att hyra ut nätutrymme till Malaysias mobiloperatörer. Målet är att minska kostnaderna, men också att öka statens kontroll över den fysiska 5G-infrastrukturen för att minska säkerhetsrisker. DNB valt Ericsson att bygga 5G-nätverket, även om frågor om processen har dykt upp. Det är härifrån idén om ett andra nätverk, möjligen byggt av Huawei, kommer ifrån. Som svar på farhågor från västerländska regeringar om nätverkssäkerhet, har Malaysia indikerat att de kommer att hålla sina alternativ öppna och gå med vilken leverantör som helst som erbjuder det bästa erbjudandet.
Den thailändska telekomsektorn har genomgått en viss omstrukturering de senaste åren då de ledande mobiloperatörerna DTAC och True konsoliderats i väntan på övergången till 5G. Detta lämnade två stora aktörer i rymden, True Corp och AIS. AIS är majoritetsägt av Singtel och det thailändska konglomeratet InTouch holdings, medan Trues ägarstruktur inkluderar Thailands CP Group samt en 10-procentig andel som innehas av China Mobile, ett statligt majoritetsföretag som är ett av de största telekomföretagen i Kina. Detta gör Thailand till en av de enda stora ASEAN-marknaderna där en kinesisk enhet har en direkt ägarandel i en ledande mobiloperatör.
Även om många länder i Sydostasien använder kinesisk utrustning i sin telekominfrastruktur eftersom den är kostnadskonkurrenskraftig och ofta kommer med attraktiva finansieringsvillkor och uppfostran, varierar den övergripande nivån av engagemang och riskuppfattning avsevärt i regionen. Vietnam är försiktig med kinesiskt engagemang i sina telekomnätverk, Indonesien och Filippinerna ligger någonstans i mitten, medan China Mobile har infogat sig direkt i ägarstrukturen för sektorn i Thailand. Malaysia är under tiden banbrytande för en helt ny stil av nationell 5G-utveckling som till en början uteslöt Huawei, men nu lämnar dörren öppen.
Det finns ingen konsensus om vad dessa varierande nivåer av kinesiskt engagemang betyder i termer av nationell säkerhet eller geopolitik. Ofta är det lika mycket ett kommersiellt beslut som något annat, och kinesiska företag kommer in med konkurrenskraftiga anbud. Detta understryker att stater i Sydostasien ofta har väldigt olika ekonomiska, nationella och strategiska intressen som formar deras uppfattning om Kina och deras vilja att engagera sig. Om USA vill ändra dessa uppfattningar och utöka sitt eget strategiska fotavtryck i regionen, måste man tänka mycket allvarligt på om och hur man kan erbjuda attraktiva alternativ, särskilt när det gäller ekonomiskt engagemang.