I byn Muara Bakah, som ligger längs floden Barito i Kalimantan, östra Indonesien, är den primära inkomstkällan och försörjningen för lokalbefolkningen kopplad till kolbrytning. En koltransportör syns på andra sidan floden, framför deras hus. Kolpråmar passerar fram och tillbaka dagligen, mitt på deras framgårdar.
Nästan alla i byn är beroende av en lokal kolgruva för sin försörjning. De lokala arbetarna har dock huvudsakligen icke-ledande befattningar, såsom lastbilschaufförer, säkerhetspersonal, vaktmästare och cateringpersonal. Ledarrollerna fylls av externa rekryter från välrenommerade indonesiska universitet, på grund av ett kandidatexamenskrav.
Det finns inte ens en högstadieskola i byn Muara Bakah. För att gå på högstadiet måste de ta en klotok båt till centrum av distriktet, vilket tar cirka 40 minuter varje väg och kostar nästan 5 USD i bränsle per dag. Vissa föräldrar väljer en mer realistisk väg för sina barn och låter dem göra motsvarande ett gymnasieprov (kallat ”paket C”) utan att behöva gå i skolan.
Det finns ett ögonblick från byn som jag inte kan glömma. Koltransportören lyser starkt på natten, men byn är mörk, bara upplyst av månskenet. En natt frågade ett barn mig: ”Varför är vår by mörk? Används inte kol för att generera el?” Det var en fråga som jag inte lätt kunde svara på.
Situationen i byn Muara Bakah återspeglar den för många andra byar i Kalimantan. Under de senaste två decennierna har kolföretag blomstrat och utökat sin verksamhet, allt från små olaglig verksamhet till stora gruvkoncessioner med kraftfulla backar. Det kan inte förnekas att gruvsektorn har gynnat den lokala ekonomin. Hotell och pensionat har vuxit fram, tillsammans med bil- och båtuthyrning, t-shirttryckerier, restauranger, verkstäder och motorcykeltaxistationer.
Dessa aktiviteter kanske inte varar länge. Förändring är oundviklig. Med den indonesiska regeringens nuvarande energiomställningsinsatserkan den lokala ekonomin i Kalimantan kollapsa om den inte åtföljs av verkliga ansträngningar för att stödja en rättvis energiomställning.
President Joko Widodos regering siktar på att fasa ut kolgruvverksamheten med 2030successivt stänga alla koleldade kraftverk genom 2050 och övergång till förnybara energikällor. Denna övergång kommer sannolikt att leda till en avsevärd nedgång i efterfrågan på kol, vilket resulterar i minskad gruvdrift och efterföljande förluster av arbetstillfällen inom kolindustrin. Konsekvenserna kommer att påverka inte bara de små samhällen som är beroende av sektorn för sina dagliga behov utan också flera stödjande ekonomiska aktiviteterinklusive mikro-, små och medelstora företag (MSME) och infrastrukturutveckling i kolbrytningsområden.
Även med sin nuvarande betydande gruvskatteintäkterhar regeringen kämpat för att förlänga elinfrastruktur till avlägsna byar pga budgetbegränsningar. När kolverksamheten väl minskar kommer situationen att bli ännu värre.
I detta avseende befinner sig politikerna nu i en kapplöpning mot tiden. Det mest betydande problemet är att många samhällen runt kolgruvor inte bara kan byta jobb, särskilt på grund av deras brist på utbildning och Kompetens. Den begränsade medvetenheten bland både lokala samhällen och regionala myndigheter om energiomställningen förvärrar bara de kommande utmaningarna.
Att genomföra en rättvis energiomställning är nyckeln till Indonesiens utveckling under de kommande åren. Vi måste se till att energiomställningen genomförs för att skydda utsatta samhällen och förhindra att de ekonomiska ojämlikheterna fördjupas.
Flera insatser behöver göras. För det första måste regeringen garantera deltagande och engagemang från samhällen runt kolbrytningsområden i program relaterade till den gröna energiomställningen. Vi måste se till att de lokala samhällenas önskemål, behov och ambitioner hörs av regeringen. Med andra ord bör politiken för energiomställning inte beslutas enbart genom en uppifrån och ner tjänstemän i Jakarta.
För det andra bör utbildningsprogram skräddarsys för att utrusta lokala samhällen med färdigheter som är i linje med framtida ekonomiska prognoser och jobbkrav. Programmen kan omfatta ett brett utbud av initiativ, som spänner över yrkesutbildning och praktik till utbildning inom teknik, förnybar energi och andra hållbara industrier.
För det tredje bör finansieringen av utbildningsprogram för energiomställning hanteras av lokala myndigheter i samarbete med lokala samhällsorganisationer (byregeringar, traditionella organisationer och lokala icke-statliga organisationer). Indonesien beräknas få 20 miljarder dollar i finansiering under Just Energy Transition Partnership (JETP), ett försök från industriländer, multilaterala utvecklingsbanker och andra givare, för att hjälpa utvecklingsländer att påskynda sina gröna energiomställningar. Implementeringen av JETP, som för närvarande sköts av staten, måste integrera lokala sammanhang och kunskap. Förutom att främja förtroende och samhällsengagemang, kommer en bottom-up-strategi att ge en mer betydande och bestående effekt på lång sikt.
För det fjärde finns det ett behov av innovativ reglering som uppmuntrar gruvföretag att aktivt bidra till energiomställningen. Arbetsträningsprogram som involverar samarbete mellan regeringen, den privata sektorn och berörda samhällen bör främjas, inriktade på dem som bor runt gruvplatser. Dessutom bör infrastrukturutvecklingsprogram som finansieras av gruvskatter allokera mer resurser till områden nära gruvor, med tydliga och mätbara planering, genomförande och utvärderingssystem.
I slutändan kommer en rättvis energiomställning som betonar bottom-up-metoder, inklusive aktivt deltagande av samhällen, lokal kunskap och deltagande beslutsfattande, ge bättre resultat för människorna. Avtal och utformningen av JETP-program bör inte bestämmas enbart av centrala myndighetstjänstemän, utan att försumma lokalsamhällenas röster.